Tänk att få nalkas stillheten och lugnet under det att fåglar kvittrar. Att bara få stå med blicken utöver Råstasjön och förundras över hur färgnyanser fixas till. Jag kan känna fascination inför det jag ser och andäktighet inför skörheten i livets väv. Så jag stannar upp och tar del av naturens skådespel. Förundran över samband jag anar, men inte helt förstår. Förundran över det kretslopp i naturen som pågått långt innan det fanns några människor. För det var där allt startade. Jag tänker förvaltar vi det vi fått att vara i... 

Den litenhet jag kan erfara inför havshorisonten, soluppgångar, stjärnhimlen med mera. Jag tror det här finns en länk till förundran. Kanske är det först när vi närmar oss barnen som vi en bit mer kan uppleva denna förundran nära djupt i oss. "Tillåter oss vara små" Vara vuxen och ha barnasinnet kvar i balans.